Att Socialdemokraterna, det forna arbetarpartiet, är mer forna än arbetarparti förstod Moderaterna redan före förra valet. 2006 myntades Det nya arbetarpartiet – Socialdemokraterna reagerade med ömsom ilska ömsom hånfullhet. 

Efter två raka katastrofval ger partiets egna valanalytiker samma bild. Och allra skarpast blir bilden här i länet. I går kom S i Stockholm med sin valanalys.
Sju av åtta länsbor som har ett jobb valde bort Socialdemokraterna. Varken medelinkomsttagare eller tjänstemän var lockade av S valbudskap. Vid sidan av avsaknad av politik för tillväxt och jobb konstaterar valanalysgruppen att partiet upplevdes som omodernt, utan framtidsagenda och mindre kompetenta än Moderaterna.

Stockholm är landets tillväxtmotor. Regionen klarade lågkonjunkturen bättre än andra delar av landet och ser nu på nytt en kraftig ökning av efterfrågan på arbetskraft – så sent som i går visade Arbetsförmedlingen att vart tredje nytt ledigt jobb kommer här. 

Den verkligheten har S missat. Under hela mandatperioden, och i valrörelsens slutspurt, var det eländesvisor som stod på repertoaren. Valanalysgruppen drar sin slutsats: att ”politiska budskap av karaktären allt är åt skogen är svåra att vinna gehör för.”
Klok iakttagelse, men lyssnar landets socialdemokrati?

I slutet av mars ska partiet välja en ny ledare efter Mona Sahlin. Spekulationerna och namndroppandet pågår. Vem som än får förtroendet kommer det att krävas en helt 
annan politik – men också en helt annan retorik – för att övertyga storstadsväljare med arbete att S kan vara något. 

Valet i höstas var ännu en tillbakagång i raden sedan Göran Hägglund tog över som partiledare. När han tillträdde i april 2004 hade partiet 33 riksdagsledamöter. Sedan dess har partiet förlorat stöd i två Europaparlamentsval och två riksdagsval. I dag har partiet bara 19 riksdagsledamöter, lika många som Vänsterpartiet. De två är därmed riksdagens minsta partier. Sett till antalet person er som röstade på partiet är det Kristdemokraterna som är riksdagens absolut minsta parti. 

Efter valet verkar det som om nedgången fortsatt och det finns flera mätningar som visar på att partiet i dag ligger betydligt under riksdagsspärren. Även om dåliga opinionssiffror är något som Kristdemokraterna varit vana vid är det ingen tvekan om att det finns en oro över den utveckling som partiet har. När Kristdemokraterna samlas till kommun- och landstingsdagar i Norrköping i slutet av månaden är det ett parti i kris som samlas.

Kristdemokraterna bildades en gång i tiden som Kristen demokratisk samling och var ett parti med en tydlig mission att föra in kristen domen i det svenska parti väsendet och framför allt behålla kristendomen i skolan. Partiet har också varit profilerat i olika moralkonservativa frågor och med en tydlig förankring i frikyrkorörelsen. Även om partiet har förändrats och försökt att inlemma en mer mellaneuropeisk kristdemokratisk tankefåra finns arvet kvar.

Ett problem för Kristdemokraterna är att de svenska väljarna är ointresserade av den typ av frågor som varit viktiga symbolfrågor för kristna väljargrupper i andra sammanhang – till exempel i USA. När det gäller frågor som abort, att utsträcka möjligheten till äktenskap också till samkönade par och att tillåta även homosexuella par att adoptera är det inte möjligt att uppbåda något större motstånd bland de svenska väljarna. 

Kristdemokraterna har också till stor del anpassat sig och följt med i den utveckling som varit i det svenska samhället och står i dag inte för någon kraftigt avvik ande politik till exempel när det gäller rätten till abort.

Det finns inom Kristdemokraterna, precis som inom flera andra partier i svensk politik, i dag en stor osäkerhet om vad som är vägen framåt. Vilken inriktning som partiet ska ta, vilken profil partiet ska välja. Under senare år har Kristdemokraterna vinglat. Ibland har inriktningen varit ren populism och populistretorik, tydligt manifesterat i kravet på sänkta bensinskatter 2006 och talet om ”verklighetens folk” och kritiken mot något slags ”kulturelit”. 

Förlåt min fråga nu till dig Nils-Gunnar, men du öppnade dörren: vad äter du själv för mat hemma som kan acceptera att äta sjukhusmaten?
Med tanke på ditt engagemang i olika frågor som berör äldre och sjuka människor ställer jag ytterligare några frågor till dig:
• hur kan du försvara en matsítuation på sjukhuset som både patienter och personal på sjukhuset förkastat från första stund? 
• hur kan du försvara en situation där man lade ner ett fungerande kök på sjukhuset och i stället började köpa färdiglagad mat från storkök i Märsta? Mat som dels kräver en lång vägtransport och dels behöver en hantering på sjukhuset som inte borde få förekomma när det gäller mat i allmänhet men kanske särskilt mat för sjuka.

Jag kan varken förstå att sjukhuset får färdiglagad mat från Märsta eller att äldre-
boenden i Södertälje får kyld mat från Bergvik. Jag kan inte heller förlika mig med systemet där ensamboende äldre får samma kylda mat från Bergvik, men nu i plastbehållare och som måste hanteras på ett alldeles särskilt sätt. Det är inte värdigt människor som antingen är sjuka eller äldre. Jag anser att mat ska lagas där den ska förbrukas. 

Att sedan enskilda människor (måste) köpa färdiglagad i affären då de antingen inte själva kan laga mat eller inte har tid att laga mat, ja det är en annan fråga.Det är därför nu bra att ett komplett kök kommer att finnas på det nyligen beslutade nya äldreboendet i Glasberga. Samtidigt diskuteras öppningen av kök på andra befintliga boenden.

Ju fler sådana ställen vi får i staden där maten lagas på plats desto lättare blir det för ensamboende äldre i när-heten av varje sådant boende att ta sig dit för att äta på ett vettigt sätt, samtidigt som man får göra det tillsammans med någon jämlike. Det är väl det minsta man kan begära på ålderns höst. 

Om det ligger något i mantrat att Södertälje som aktör i Storstockholmsregionen behöver förstärkas som egen stad så kan man inte bortse från att stadsbyggnadsbeslut har stor del i en sådan själv- och omvärldsbild. 

Det är därför väsentligt att vara överens om innebörden av stadsbegreppet och hur nya satsningar ska vara för att vidmakthålla, och kanske också förstärka, det vi vill mena är Södertäljes profil som stad. Alltså vilken inriktning stadsbyggandet i Södertälje ska ha nu och i framtiden. 

I dag är detta inte tydligt och man kan fråga sig vilket av Södertäljes olika stadsbyggnadsansikten som tillsammans med andra stadsidentitetsfaktorer ska bära upp Södertäljes identitet som egen stad?

Södertälje har genom årens stadsplaneprojekt, miljonprogramssatsningar, förändringar och tillägg i stadskärnan mer och mer blivit en i allt väsentligt upplöst stadsbildning som på många sätt domineras av förortens ansikte. Man skulle kunna påstå att proportionerna stadskärna–satellitområden i vår kommun har en slagsida mot typisk förortsbebyggelse och en stadskärna som i jämförelse väger ganska lätt för en kommun av vår storlek. 

Vägvalet någon gång på 60-talet att inte i årsringar expandera stadskärnan har fått som konsekvens att de ytterområden av förortskaraktär som finns idag är en betydande del av Södertäljes stadsstruktur och måste uppfattas som en tungt vägande del av 
Södertäljes stadsbyggnadsidentitet.

Vid en betraktelse av senaste satsningarna i stadskärnan blir den här frågan extra intressant. Till och med den relativt sett lilla stadskärnan i Södertälje är ganska nyligen berikad med ett flertal stora tillägg av förortstyp som egentligen inte bidrar till ett spontant stadsIiv utan är inrättade i stort sett enbart för de som bor där. I centrumnära lägen finns 

Tältet och snart aktuella utbyggnaden runt Tobaksmonopolet. Exempel på stadsplanering som har mer gemensamt med förortsbebyggelse än med det som man antagligen i allmänhet kanske tänker på som stad. Förvisso med andra socioekonomiska förtecken än i våra ytterområden men som stadsbyggnadsprincip tydligt besläktat med dem. 

Från stadsbyggnadssynpunkt är, av det här skälet, farhågor här i kommunen om att Södertälje skulle kunna uppfattas som en förort inte alls grundlösa.
Stadskärneförnyelseprojektet med många goda intentioner i botten lever och utvecklas som ett resultat av ett ambitiöst programarbete där många Södertäljebor varit delaktiga via olika arbetsgrupper. 

Under den pågående konferensen i Sälen avslöjas, dag för dag, steg för steg, hur ihålig säkerhets- och försvarspolitiken blivit. Under en tidigare Sälenkonferens framhölls klimatförändringarna som det stora hotet, i år handlar det om cyberattacker. 
Dessa hot måste tas på stort allvar, men problemet är att andra risker ignoreras. Till dem hör frågan om fysiska och territoriella militära hot inom vår del av världen.

Resonemangen förs som om existensen av vissa hot onödiggör åtgärder mot andra, ungefär som om jag som villaägare skulle ignorera inbrottsskyddet på grund av brand-, radon- eller mögelriskerna.
Det är lätt att väcka oro för hoten mot miljön, informationssystemen och världsekonomin. 
De existerar och kan få omedelbara verkningar mot vårt dagliga liv. Åtgärder mot dem pågår kontinuerligt, för att vi över huvud taget ska kunna leva i välstånd och trygghet.
De militära hoten har en annan struktur. De är oftast latenta. Deras grogrund är politisk osäkerhet och politiska aktörer (stater) med motstridiga och egoistiska syften.

Det är uppenbart att militära hot mot Sverige skulle kunna bli en realitet. Det måste göras en trovärdig analys av olika hotbildsalternativ och vad dessa kräver kvalitativt och kvantitativt. Diskussionen måste föras utan att vissa alternativ ignoreras och hanteras ”med vänster hand”. 

Första försvarslinjen mot alla säkerhetspolitiska hot utgörs av vår utrikes- och säkerhetspolitik. Det är om den misslyckas (sådant har hänt förr) som det militära försvaret kommer in i bilden. 
Ett stort och ofta avgörande problem är att militära förberedelser kostar pengar och att de, i bästa fall, inte behöver användas. 

Man kan för den skull inte avfärda militära investeringar som onödiga. Under ett halvt sekel var ”angreppsavhållande effekt” och ”fredsbevarande” honnörsord i svensk försvarsdebatt.
Försvarsministern tappar allt mer av sin eventuella trovärdighet när det gäller detta. Han friserar och manipulerar utan samvete. Hans hånfulla behandling av vår tidigare försvarspolitik är generande.